Foto: Nils Jakobsson Bildbyrån
FÖRRA ÅRET var ett i många avseenden lugnt och städat år för elitfotbollen. Denna säsong har vi fått uppleva en serieinledning med minst sagt blandad konfekt…
Det är ingen tvekan om att inkastade PET-flaskor och ett päron skakade om oss i grundvalarna. Och då menar jag inte bara Djurgården och Mjällby, utan hela fotbolls-Sverige. Naturligtvis var det helt oacceptabelt det som skedde, men man måste ändå reflektera över vilken enorm kraft fotbollen besitter, på både gott och ont.
Detta moment av felriktad upphetsning som ledde till att sakerna kastades, hade på vilken annan plats som helst i samhället maximalt lett till att någon fick gå hem från krogen, blivit utkastad från en konsert eller möjligen fått sura blickar eller kommentarer från sin omgivning.
Inom fotbollen ledde samma gärning till att en match avbröts, att 10.000 personer fick gå hem, att polisen fick utreda gärningen och att statsministern kommenterade händelsen live i media. I veckor dominerade detta päron tidningarna.
Låt mig vara jättetydlig: jag vill på inget sätt förringa händelsen. Det var, och är, HELT oacceptabelt! Men, jag vill gärna sätta denna händelse i ett sammanhang. Ingen annan stans tas detta på större allvar än i fotbollen!
Päronkastning, hot mot ledare, upplopp i samband med finalen i Svenska Cupen. Demonstrationer med bengaler. Visst har vi en del att jobba med! Men, vi har också otroligt många matcher helt utan incidenter!
EN DEL HÄVDAR att fotbollen inte tar sitt ansvar. Jag hävdar att vi gör det i väldigt hög omfattning! Vi har, med all rätt, ett mycket starkt strålkastarljus riktat på oss. Riktat på våra arenor och våra lag, på våra evenemang, spelare och ledare. Därför måste vi inte bara sköta oss bra, vi måste vara ”bäst i klassen”.
På 480 matcher i Allsvenskan och Superettan, med knappt 2,4 miljoner besökare, är vi ordnings- och säkerhetsmässigt ledande. Men det räcker inte. Vi måste varje dag, vid varje match, vara ett föredöme. Minsta snedsteg kommer att skada oss enormt mycket just därför att fotbollen är så stark.
Förutom en hel del härliga fotbollsupplevelser under våren, tvingades vi tyvärr också uppleva Ivan Turinas ofattbart tidiga och tragiska bortgång. Mitt i tragedin och sorgen hände dock något mycket positivt inom fotbollen. Vi klev fram, vi slöt leden och vi enade oss till stöd för Ivan och hans familj. Vi sörjde en kamrat som allt för hastigt lämnat oss, inte en motståndare. Borta var hatet och skillnaderna, kvar fanns kärleken till fotbollen och lojaliteten till våra vänner. Kvar fanns stödet till Ivans familj och barn, oavsett lagtillhörighet. Det, för min del, kommer jag aldrig att glömma. Fotboll har aldrig varit mer kraftfull än just då, och kraften användes på rätt sätt!
EN STILLA FÖRHOPPNING är att denna förbrödring och försystring som skedde då, kan komma fram lite oftare. Ja, visst skall man älska sitt lag. Men vi måste sluta skada fotbollen. Den minoritet som skadar och förstör måste få veta att detta inte är OK längre. Att klacken tar avstånd, att klubben, SEF, SvFF och allmänheten inte accepterar det. Och – framför allt, att polis och sociala myndigheter kan samarbeta med fotbollen för att lösa detta i stället för att fastna i låsta positioner och fakturabråk.
En bekant som bor nära Husby beklagade sig över hur illa det var med upploppen där. ”En minoritet skadar ett helt samhälle, Husby dras i smutsen” sa han. Jag svarade att jag instämmer. Men, sade jag, du har två saker du hittills sluppit. Vänta tills man börjar kalla detta ”Husbyrelaterat våld” och börjar skicka fakturor för att polisen skall hjälpa till att ingripa…
FOTBOLLEN ÄR en enorm kraft i samhället. Låt oss få använda den till att skapa fantastiska match- och evenemangsupplevelser för fans, besökare och kunder. Det är vad vi vill göra.
För att komma dit behöver vi göra mycket, men vi behöver också förståelse och samarbete från alla runt i kring oss. Från supportrar, från politiker, från sociala myndigheter och polis.
Låt oss inte tillåta en minoritet att kapa den kraft fotbollen besitter till sina egna mörka syften…
Krönika av Mats Enquist
Generalsekreterare, SEF
Mellanrum
Mellanrum
