2019 besökte runt 2.5 miljoner åskådare matcherna i Allsvenskan och Superettan. 2020 var på grund av pandemin den officiella totala publiksiffran 1130 åskådare. Intäktsbortfallet för de 32 elitklubbarna är enormt.
Man kan säga att elitfotbollen i Sverige är uppbyggd på tre ben:
* Publik- och evenemangsintäkter
* Sponsor- och rättighetsintäkter
* Spelartransfers
Pandemiåret 2020 slogs det ena benet, publik- och evenemangsintäkter, bort under oss. På kort sikt får de övriga två benen kompensera det förlorade benet, men utan samspelet med alla tre delar så är det starten på en accelererande väg utför. Elitklubbarna har på regeringens initiativ via Riksidrottsförbundet fått ekonomiskt stöd gällande en del av de förlorade publikintäkterna, vilket varit ytterst välkommet, men långt ifrån täckning för allt. Över en halv miljard beräknas ha försvunnit i matchdagsintäkter.
Tack vare att klubbarna kompenserat bortfallet med spelarförsäljningar, men också besparingar, genomförda permitteringar, nedskärningar och andra omställningar, samt ett fantastiskt stöd från supportrar och sponsorer så har klubbarna lyckats klara ekonomin detta svåra år. En del klubbar rent av med ett positivt resultat, även om det är kortsiktigt att lösa ekonomin på detta vis.
En sådan omställning fungerar inte på lång sikt. Utan publik är verksamheten inte hållbar. Det är det inte realistiskt att tro att det går att sälja spelare hur länge som helst, eller att spara genom att permittera personal eller lägga ner verksamheter. Det är heller inte rimligt att klubbarna kan lita på sponsor- och rättighetsstöd om publikintresset uteblir.
Därför är den viktigaste frågan för Elitfotbollen att få möjlighet att åter välkomna publik på läktarna, säkert och avvägt utifrån smittläget. Men, tills vi kan få ett normalt publikläge, och lever med statliga restriktioner, så är ett balanserat stöd från regeringen viktigt även framöver.